DAGENS PRESSMEDDELANDE
onsdagen den 20 januari 1999
När blir en biverkan en biverkan?
När läkemedelsanvändaren erfar den?
eller
När läkaren rapporterar den till biverkningsmyndigheten?
eller
När biverkningsmyndigheten erkänner sambandet mellan substans och symtom?
Exemplet Lorazepam (Temesta)
Under åren 1984-88 tog vi emot 420 personer som alla rapporterade en mängd
allvarliga biverkningar av lorazepam. Den biverkan som förde dem i kontakt med
oss och som alltså alla rapporterade, var beroende. För de flesta ett invalidiserande tillstånd.
Under åren 1980-88 tog biverkningsmyndigheten i Sverige emot 18
biverkningsrapporter om samma substans, i sju av fallen gjordes bedömningen att
ett samband fanns mellan substansen och beskrivna symtom inget av dessa fall
gällde beroende!
Idag är samtliga till oss rapporterade biverkningar av lorazepam väl belagda både i
erfarenhet och vetenskaplig litteratur.
Det exemplet visar är, att vi saknar ett system som förmår att tidigt fånga upp
allvarliga, handikappande och invalidiserande biverkningar.
Exemplet visar dock mer än en systembrist, det visar på en oförmåga, för att inte säga inkompetens, hos dagens rapportörer (läkarna) att förstå vad patienten
berättar. Alla de som sökte sig till oss för att få hjälp hade talat med sina läkare om sina symtom, men alla hade fått veta att något samband inte fanns mellan
preparatet och deras symtom, dessa hade istället hänförts till "den ursprungliga
sjukdomen". I så gott som samtliga fall var dock "sjukdomen" en normal reaktion
på en kris i livet.
Ett system för tidig upptäckt av risker måste bygga på en direkt rapportering från
läkemedelsanvändarna. KILENs konsumentdatabas ELIN erbjuder ett sådant system.
|