DAGENS PRESSMEDDELANDE
fredagen den 5 februari 1999
Bristande kunskap och rädsla föder översittarattityd och dåligt bemötande
Efter ytterligare en veckas samtal med många människor om läkemedels effekter,
om bristande förståelse och stöd från läkare, försäkringskassor, socialtjänst m.fl.
inställer sig åter denna fråga: Varför denna översittarattityd? Och vad är det som
leder fram till den?
Människor beskriver att tjänstemän och personal inom sjukvården fnyser och
"tittar ner" på dem. De blir inte trodda, de blir behandlade som mindre värda,
kallade för miss-brukare fast problemet är att de drabbats av kända biverkningar
av välkända läkemedel. Människor blir skickade än hit än dit. De tycks aldrig
komma rätt, fel telefonnummer, fel sjukhus, fel avdelning. Och medan de försöker
att ta sig runt så drabbas de av känslan: "Det måste vara något fel på mig eftersom
de behandlar mig så nedvärderande!" Att patienten skulle komma att känna så var
väl ändå inte meningen?
Vad är felet? Sjukvårdspersonal, som själva drabbas av sjukdom eller får uppleva
en lång sjukdomstid tillsammans med anhöriga, brukar reagera. De upptäcker att
respekten för patienten är låg. Ibland ropar de högt om sitt missnöje, skriver
böcker etc. Men tillståndet fortsätter ändå.
En sjuk människa, en människa med blindtarmsinflammation, brutet ben, ångest,
smärtor, biverkningar av behandling och läkemedel, öroninflammation etc, är en
människa som för tillfället är i en utsatt situation. Det kan gälla vem som helst av
oss.
Och vi måste alla veta att vi inte är sämre som människor när vi är sjuka och mår
dåligt än när vi är friska och mår bra. Varför denna översittarattityd från
personalens sida?
Det enkla kristna budskapet, att vara mot andra som jag vill att andra skall vara
mot mig själv, borde naturligtvis vara ledande inom vård och behandling. Det
kunde vara jag! Imorgon kanske det är jag! Är dessa tankar skrämmande? Så
skrämmande att de måste hållas på flera mils avstånd från oss själva. Är det så att,
om jag tar avstånd blir de sjuka och svaga inte som jag. De blir annorlunda,
konstiga knäppa, sämre vetande. Och då kan jag behandla dem lite sämre, och inte
"som om de vore jag".
Bristande kunskap om sjuka människors situation och om människor i kris, bidrar
till dagens vårdkris! Vi kräver ett kunskapslyft inom sjukvård och omsorg. Ett
kunskapslyft för livet!
Jan Albinson Lena Westin
|