DAGENS PRESSMEDDELANDE
tisdagen den 9 februari 1999
När bot blir sot 2. Nedsatt kondition allvarlig sjukdom?
I vår serie om riskerna att feldiagnosticera människor som använder olika typer
av psykofarmaka och smärtstillande medel tar vi idag upp en effekt som är mycket
vanlig vid användning av lugnande och sömngivande medel. För många är denna
effekt helt försumbar medan den för andra kan innebära en allvarlig livskris.
De som först gjorde oss uppmärksamma på betydelsen av en nedsatt kondition var
idrottare och elitmotionärer.
En man i chefsställning, som sprungit många maratonlopp runt om i världen,
drabbades av oro i samband med en stor omorganisering på arbetsplatsen. Som
lugnande medel ökade han den dagliga träningsmilen till en och en halv, men det
ledde till missnöje i familjen. Han talade med sin vän läkaren, som
rekommenderade en Sobril på morgonen, då oron vanligen var starkast. Efter någon
månad ökade han dosen till två per dag, en på morgonen och en vid luchdags, senare
blev det också en på kvällen, allt med den goda vännens stöd. Träningsmilen blev
allt svårare och allt kortare. Vid en undersökning konstaterades att kondition och
syreupptagningsförmåga försämrats kraftigt. Mannen föreslog att orsaken kunde
vara tabletterna eftersom ett tidsmässigt samband fanns, men detta avfärdades bestämt av läkaren. Konsekvensen blev att mannen sändes till undersökningar på
flera av landets universitetskliniker och oron gällde nu inte längre arbetet utan
vilken okänd sjukdom han led av. De ursprungliga 5 mg x 3 ökades stegvis till 25
mg x 4. Ångesten ökade och mannen var övertygad om att bristen på svar var en
följd av att läkaren var hans vän och att han därför inte orkade lämna diagnosen på
den dödliga sjukdomen.
Mannens hustru kände en dag igen hans symtom i ett lokalradioprogram där en
KILEN-medarbetare intervjuades. Hon berättade för maken som då mindes sin
första misstanke om läkemedlens effekter. Kontakten med KILEN ledde till en
nedtrappning med ett periodvis mycket intensivt telefonstöd. Trots skrämmande
abstinenssymtom kände han att han var på rätt väg och efter något mindre än ett år
var han tablettfri. Tyvärr blev han tvungen att bryta kontakten med sin vän
läkaren, som vägrade att gå med på att tabletterna hade spelat in och som istället
ville sätta in antidepressiva.
Idag har det gått några år, han kommer aldrig att springa något maratonlopp igen.
Däremot, berättar han med ett hörbart leende, springer han dagligen fyra
kilometer tillsammans med sin hustru.
Någon diagnos ställdes alltså aldrig, men upplevelsen av sjukdom förstörde ett par
år, en löparkarriär och hotade allvarligt ett äktenskap.
Jan Albinson Lena Westin
|