DAGENS PRESSMEDDELANDE
tisdagen den 16 februari 1999
När bot blir sot 7. Isolering
Det finns ett slags "karriär" för läkemedelsberoende, likaväl som för andra beroendetillstånd. Denna karriär har inte med höjda doser att göra utan med ökad isolering.
De många symtom som toleransabstinensen medför (se "När bot blir sot 5.") gör att man ständigt har ont, känner sig konstig, trött och orolig. Eftersom symtomen aldrig ger sig känner man sig gnällig och som en belastning för sig själv och andra. Skräcken för att någon ska se att man är "en sån som äter tabletter" tilltar. Dessa förhållanden gör att en process mot ökad isolering startar.
Den första krets som faller bort är den man kanske skulle behöva mest, det är vännerna som vanligen respektfullt håller sig undan när man beklagar sin trötthet och säger att man inte orkar delta i umgänget. Vänner lär sig förvånansvärt snabbt att det inte är någon idé att höra av sig.
Den andra krets som faller bort är vanligen den egna familjen, som med tiden inte står ut med denna människa som aldrig mår bra, som aldrig orkar och som är fullt upptagen med sig själv.
Den sista kretsen är arbetet och arbetskamraterna. De allt tätare sjukskrivningarna, de p.g.a. fobiska symtom ökande svårigheterna att ta sig till arbetet och den allt större benägenheten att dra sig undan delar av arbetet och samvaron där, leder till att man blir ett problem på arbetsplatsen. Vanligen är det så att ingen törs tala med den drabbade utan processen får fortskrida. Sjukbidrag och en sjukpension, som inte sällan drivs fram av arbetsgivaren, blir konsekvenser som i sin tur bidrar till isoleringen och känslan av att ingen vill ha med en att göra.
I den mån tillståndet inte diagnosticeras rätt, som en läkemedelsbiverkan, utsätts den drabbade för fler läkemedel, nya läkemedel, nya kombinationer och ev. annan felbehandling. Resultatet blir ett förvärrat tillstånd.
Isolering är alltför ofta en konsekvens även av felbehandling vid nedtrappning av läkemedel. Här bidrar många faktorer som fobiska symtom, obehagliga sensationer av alla slag i kroppen, smärtsamma minnen, overklighetskänslor m.m. Efter en nedtrappning på en till några veckor sänds man hem med detta kaos och förväntas klara sin vardag. Ibland får man med sig förklaringen att allt detta hör till abstinensen och går över med tiden, något som i hög grad är en sanning med modifikation. De pålagringar som isolering och okunnigt bemötande ger leder i värsta fall till en livslång invaliditet.
Jan Albinson Lena Westin
|