DAGENS PRESSMEDDELANDE
onsdagen den 17 februari 1999
När bot blir sot 8. Självmordsbeteenden
Under alla år som vi arbetat med läkemedelsberoende har det varit så att de som kontaktar oss uppvisat olika typer av självmordsbeteenden. Det har varit allt från lite vaga uttryck som "Man har väl inte så många alternativ kvar." till berättelser som flera självmordsförsök och klara rop på hjälp "Jag orkar inte längre, jag tar livet av mig". Läkemedelsberoende är ett livshotande tillstånd där den beroende lever med den yttersta hopplöshetens paradox
"Med tabletterna kan jag inte leva och utan dem går jag under".
En situation med dagliga symtom på toleransabstinens, tilltagande fobiska symtom och allt större svårigheter att klara de enklaste vardagliga sysslor kan naturligtvis i sig bidra till att livet känns meningslöst, men det finns en faktor som starkare än andra bidrar till känslan av yttersta hopplöshet bemötandet.
Den som insett att ett liv med tabletter inte är möjligt, men som samtidigt inte ser någon väg ur detta uttrycker på olika vis sitt behov av hjälp. I den närmaste omvärlden, familj och vänkrets, blir detta uttryck vanligen bemött med "att det är väl bara att sluta". Någon har slutat röka, någon annan att dricka och de vet att berätta att det bara är en fråga om att ta sig i kragen, bestämma sig. Hos läkaren kan den beroende få veta att det inte alls är tabletterna utan "den bakomliggande sjukdomen, som kräver en livslång medicinering".
I bägge fallen gäller alltså att omvärlden hänvisar till omöjliga alternativ och på ett sådant sätt att hopplösheten förstärks och självkänslan krossas. I det första fallet genom en jämförelse med andra, som klart utfaller till den läkemedelsberoendes nackdel "du är en dålig människa". I det andra fallet genom en kronikerförklaring "du blir aldrig bra". Här tillkommer också förnekandet av den beroendes insikt om tabletternas effekter. Ett förnekande som, eftersom det kommer från den som borde veta bättre, leder till tvekan och förvirring hos den drabbade. I den mån någon tar den beroendes beroende på allvar inträffar alltför ofta att det ges beteckningen "missbruk" och att bemötandet därefter blir det fördomsfulla bemötande som ges "missbrukare". Människan som kämpar för sitt oberoende berövas allt förtroende, all tilltro till den egna, direkt uttryckta önskan, att leva utan tabletter. Hon ska nu "erkänna sitt missbruk", d.v.s. att hon följt läkares råd och ordinationer och hennes hopplöshet och oförmåga att se en framtid betraktas från detta ögonblick som "förnekande", "motstånd" eller "bristande motivation", beroende på vilken behandlarkategori hon möter.
Den människa som ger uttryck för sin yttersta hopplöshet har bara detta enda kvar, att någon ska förstå hennes situation. Denna enda kvarvarande förhoppning sviker vi.
Det är inte hennes tabletter eller depression eller oförmåga att se en framtid som driver henne till självmord det är vi som sviker.
Jan Albinson Lena Westin
|