DAGENS PRESSMEDDELANDE
fredagen den 19 februari 1999
Det skulle kunna vara Du&
Astrid går ut ibland, någon gång per månad sätter hon sig på trappan om natten, om det är månsken. Tio minuter till en kvart sitter hon där innan hon måste gå in, för att vänta på nästa tillfälle att gå ut. Det blir kanske om en månad eller två. Fram till dess kommer hon att vara bundet till sitt rum och till stora delar till sin säng. Kramper, som elektriska strömmar genom kroppen, en obeskrivlig trötthet, överkänslighet för ljus och ljud och ibland svåra koordinationsstörningar har invalidiserat henne. Intellektuellt är hon mer än klar. Hon är djupt engagerad i utsatta människors situation, i miljöfrågor, ungdomsfrågor och mycket annat. Hennes vrede är skarpslipad, hennes skratt är som den sol hon inte kan njuta av.
Kontakten med KILEN och omvärlden i övrigt har hon per telefon, sent på kvällarna.
16 års medicinering med psykofarmaka, framför allt antidepressiva läkemedel, har tvingat henne till den isolering hon idag lever i. Hennes läkare, specialist i psykiatri och allmänmedicin, besöker henne någon gång per månad. Vid samtal med KILEN berättar han att han sett den här typen av skador hos flera som använt antidepressiva. Har han anmält det till Läkemedelsverket? Efter en stunds tystnad svarar han "Njaäj, man kan ju kanske inte vara riktigt säker." Som för att ändå bekräfta sin erfarenhet tillägger han att han har flera kolleger som sett detsamma. Kanske kan han prata med sina kolleger så att de tillsammans gör en anmälan? Jo, det skulle kanske gå. Jo, det ska han nog göra, säger han med en röst fylld av tvekan.
Astrid fick sina antidepressiva tabletter i samband med att man i rask takt hade gjort en amalgamsanering samtidigt som hennes unga äktenskap knakade i fogarna. Hon kände att tabletterna var fel redan från början, men läkare och anhöriga pressade på. Hon skulle bli så bra. Varje försök att sluta ledde till de svåra symtom som idag är hennes ständiga följeslagare, men ingen ville tro att det var effekter av läkemedlen.
Hennes anhöriga, som följt förändringarna sedan hon slutade med tabletterna för fyra år sedan, har erkänt att de hade fel och hon rätt. Den berömde specialisten som satte in läkemedlen hävdar att hon är sjuk. Elektriska strömmar i kroppen finns inte, säger han, troligen är det ångest som bör behandlas. När hennes nuvarande läkare har begärt att få in journalerna har de tyvärr försvunnit.
"Ångest, fnyser Astrid, den är inte klok. Han kunde hålla reda på journalerna istället för att prata skit."
I natt är det nymåne, kanske orkar hon ringa då.
Jan Albinson Lena Westin
|