DAGENS PRESSMEDDELANDE
onsdagen den 24 februari 1999
När bot blir sot 10. Abstinens II
Abstinensen på beroendeskapande psykofarmaka skiljer sig på två avgörande punkter från andra drogabstinenser, först gäller det abstinensens karaktär och sedan dess längd.
Den som slutar med lugnande och sömngivande tabletter kommer vanligen redan vid dosminskning att uppleva påtagliga abstinenssymtom. Till att börja med, ångest, oro, sömnstörningar och överkänslighet för sinnesintryck. Listan på de symtom som följer kan göras mycket lång och innehåller symtom som drabbar varseblivning, känsloliv, kognition, vilja, fysik och social förmåga. I svåra fall, vanligen p.g.a. allt för snabba nedtrappningar, kan epileptiska anfall, delirium tremens och psykotiska symtom uppträda.
Tablettabstinensen kulminerar efter tio till fjorton dagar, vilket är av stor vikt att känna till om tabletterna kombinerats med andra droger, där kulmen vanligen nås efter två till tre dygn. Den som kombinerar t.ex. alkohol och bensodiazepiner kommer att få två abstinenstoppar.
Efter det akuta stadiet kommer abstinensen att anta en vågformig karaktär där perioder med relativ symtomfrihet avbryts av perioder med stark abstinens. De symtomfria perioderna är till att börja med mycket korta, kanske tio till femton minuter av ett dygn och infaller vanligen på eftermiddag/kväll. Sakta blir dessa perioder längre och en allt större del av dagen blir symtomfri.
Den vågformiga karaktären upplevs av många som det svåraste med tablettabstinensen. Varje gång symtomen släpper, vaknar hoppet att det nu äntligen är över, men varje gång sviks denna förhoppning. Perioder av stark hopplöshet blir en följd och kräver insatser från behandlare/stödpersoner.
Den kanske vanligaste frågan från människor i abstinensen är förstås "Hur länge ska detta pågå?". Efter ett kvartssekels arbete kan vi nu entydigt svara "Det vet vi inte."
Vad vi vet är, att alla de uppgifter om abstinensens längd vi tagit del av är rena gissningar, oftast med syfte att lugna patienten med att det snart är över. Dessvärre visar vår erfarenhet att oerhört många kommer att få leva med en del av sina symtom under åtskilliga år, kanske under resten av sitt liv. Det är då möjligen rimligare att kalla de kvarstående symtomen för läkemedelsskador och det är definitivt nödvändigt att, oavsett beteckning, ta dem på allvar som de funktionsnedsättningar de är. Många klarar visserligen att återgå till arbete på full tid, men för ännu fler kommer detta att visa sig omöjligt. De kommer att få uppleva alla symtom på det som betecknas som posttraumatiskt stressyndrom, men kommer inte att få vare sig respekt eller behandling för detta.
Jan Albinson Lena Westin
|