DAGENS PRESSMEDDELANDE
måndagen den 1 mars 1999
När bot blir sot 11. Förändrat medvetandetillstånd förändrat
Att psykofarmaka har sina effekter i hjärnan och påverkar uppfattningen om det egna jaget, känslor och tankar lika väl som uppfattningen av omvärlden är väl inte en nyhet för någon, det är ju det de ska göra. Psykotropa medel har psykotropa effekter.
För en del människor blir det så, att med läkemedlen kan man göra sådant som man inte skulle ha klarat utan dem. Man kan leva kvar i en misshandelsrelation, man kan sköta den sjuka föräldern och de två barnen samtidigt som ett heltidsarbete, man kan tala i grupp på arbetet och klara den nya tjänsten som arbetsledare, o.s.v.
I en del fall fungerar detta i flera år, i andra bara i några månader, innan de negativa sidorna av läkemedelsanvändningen blir påtagliga och plågsamma. I detta skede blir vanligen följden dosökningar, prov med nya eller tillägg av andra läkemedel. Beroendet befästs och en pålagring av diagnoser förbättrar sällan situationen.
Den alltför vanliga föreställningen att vissa människor skulle kunna ta psykofarmaka "hela livet" utan förödande negativa konsekvenser, är en myt som saknar all erfarenhetsmässig grund.
Det allvarliga problemet, som de flesta avgiftningsenheter tycks omedvetna om, uppstår då man trappar ned tabletterna eller på annat sätt avslutar medicineringen.
Det tycks vara i det närmaste okänt att utsättandet av psykotropa medel har psykotropa effekter. Ju längre tid medlen har använts och ju tidigare i livet de har satts in ju större blir effekterna för medvetandetillståndet, uppfattningen av jaget och omvärlden.
En person som fått sina första psykofarmaka inom den psykiatriska barn- och ungdomsvården, eller kanske ännu tidigare av en förälder, är i behov av en långvarig och speciell stödkontakt den dag läkemedlen inte längre fungerar. Ytterst allvarligt är det att denna kunskap saknas på många enheter där man avgiftar människor från läkemedel vilket dessvärre framgår av åtskilliga samtal per år till KILEN. Människor ringer till oss i desperata situationer då de trappats ned till noll och osäkerheten på dem själva och omvärlden är maximal. Något stöd kan de inte få från avgiftningsavdelningen mer än att detta "är abstinens och går över av sig självt", vilket inte är sant. De som befinner sig i detta tillstånd behöver vanligen en lång och trygg behandlingsrelation för att kunna fortsätta sitt liv utan tabletter.
Får de det är å andra sidan resultaten något som enklast jämförs med mirakel.
"Ni ska ge fan i att hjälpa människor sluta med tabletter om ni inte är beredda att hjälpa dem hela vägen."
Jan Albinson Lena Westin
|