DAGENS PRESSMEDDELANDE
torsdagen den 25 mars 1999
Refuserade synpunkter
Dagens pressmeddelande har, som debattartikel, refuserats av Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Dagens Medicin
I en debattartikel i DN den 27/2 1999 beskriver socialminister Lars Engqvist och Landstingsförbundets ordförande Lars Isacsson socialdemokraternas mål för nästa årtionde: "Den svenska sjukvården ska återföras till ledande världsklass". "Omprövning, nytänkande och modernisering" ska bidra och patientens ställning ska stärkas
Inte en artikel, inte en utredning kan vi läsa utan att få ta del av den ljusnande framtid som skall bli vår. Samtidigt är det ett faktum att allt offentligt stöd till patient- och konsumentverksamheter drastiskt dras ned, i Sverige likaväl som i Europa i övrigt. Satsningen på producentsidan däremot tycks kunna öka obegränsat. Senast finner vi nu att landsting och kommuner ska tillföras 10 miljarder av statliga medel fram till år 2001 och räcker inte det så ska det bli mer pengar. Frågan är, vem bestämmer vad pengarna ska användas till?
Efter 25 års arbete på sjukvårdens bakgård måste vi konstatera att den grupp som styr utvecklingen är mycket liten. Samma personer flyttar sig mellan olika stolar och visar ett mycket begränsat intresse för det som finns utanför den egna kretsen. Är det då millenieskiftet som ska skapa den mentala revolution som gör nytänkandet möjligt?
Knappast troligt. Med viss förfäran ser vi att Engqvist och Isacsson tänker leda omprövningen, nytänkandet och moderniseringen. Åtminstone när det gäller Lars Engqvist har vi tagit del av uttalanden som visar på hans ovilja att i kommunicera och ta del av organisationers och yrkesgruppers erfarenheter. Han säger sig vara "kritisk till de bilder organisationerna förmedlar, de ingår i intressebevakningen." (Landstingsvärlden nr 1/99). Dessutom har Engqvist i olika sammanhang deklarerat att "rätten till vård och omsorg är en medborgerlig rättighet. Inom dessa områden skall individen inte behandlas som en konsument, utan som en individ med klara rättigheter." Men medborgarna behandlas redan som konsumenter och ekonomiska intressen styr tillgång och kvalitet på vården. Nytänkandet kräver en insikt om den verklighet som ska förändras. Organisationer, yrkesgrupper och allmänhet har kunskaper som en socialminister bör vara nyfiken och respektfull inför.
Mot bakgrund av ett mycket långvarigt och brett arbete på hälso- och sjukvårdens konsumentsida vill vi här framföra några ytterligt angelägna uppgifter för att verkligen sätta patienten i centrum. Inte bara som en mottagare av samhällelig omsorg utan som en fullvärdig aktör och ledare av det nödvändiga utvecklingsarbetet.
1. Fristående utredningsinstitut för hälso- och sjukvårdsskador
I skriften "Till priset av vad?", (KILEN 1996) har vi visat att en av de samhälleligt största kostnaderna som skapas av hälso- och sjukvården är de skador som tyvärr uppkommer genom ohämmad läkemedelsanvändning. Framför allt gäller detta läkemedelsberoendet, som alltjämt i stor utsträckning förnekas och om vilket kunskaperna är mycket ringa bland läkare och annan behandlingspersonal. Konsekvenserna av kunskapsbristen är att symtomen identifieras som diverse olika sjukdomar och behandlas som sådana. I värsta fall med patientens invaliditet och förtidspensionering som följd.
I de fall som läkemedelsberoendet blir föremål för hjälpinsatser sker dessa vanligen under diagnosen "läkemedelsmissbruk". Förenklade förklaringsmodeller och otillräckliga kunskaper förvärrar oftast situationen för patienten.
Bara på detta område finns enorma kunskapsluckor. Vi vet idag inte vad som betingar den långdragna abstinensen eller vad som framkallar den stresskänslighet som många får leva med under resten av sitt liv. Vi vet alltså inte hur hjälpen till de drabbade ska se ut. För att ta reda på det, men också för att lära oss mer om hur och varför läkemedlen har effekt, behövs ett fristående institut för utredning, behandling och forskning. Där måste läkemedelanvändarnas erfarenheter tas tillvara med största respekt och bli föremål för fördomsfri forskning med kunskapstillväxt som mål.
Ett institut för undersökning av hälso- och sjukvårdsskador skulle, även med stora resurser till sitt förfogande, mycket snart tjäna in sina egna kostnader, minska lidandet och de samhälleliga kostnaderna.
2. Rättssäkerhet för patienterna
Idag har den patient som drabbats av biverkningar och skador av vård och behandling mycket små möjligheter att få skadestånd och upprättelse. Alltför ofta betraktas den skadade människan som suspekt, sjuk och "rättshaverist" när hon försöker driva sin fråga. Vi har ett besvärsförfarande som omöjliggör för den skadade patienten att få en oberoende prövning av sitt ärende.
HSAN, Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd.
Till HSAN kan den enskilde vända sig för att få ett hälso- och sjukvårdsärende utrett och bedömt. Den enskilde kan inte erhålla rättshjälp. Läkaren, eller den anklagade vårdpersonalen, kan få rättshjälp eller kan anlita juridisk hjälp från sitt eget fackförbund. Ärendet utreds av jurister och företrädare för hälso- och sjukvården. Det är mycket svårt för den enskilde att få rätt.
HSANs uppdragsgivare är Socialdepartementet.
Läkemedelsförsäkringen.
Till Läkemedelsförsäkringen kan den enskilde vända sig för att kräva skadestånd för skada som uppstått efter behandling med läkemedel. Läkemedelsförsäkringen har tecknats av läkemedelsindustrin, och försäkrar alltså denna. Att få rätt som enskild, är även i detta fall mycket svårt, ersättningsnivåerna är synnerligen moderata och utgår endast vid fysiskt lidande.
Läkemedelsförsäkringen har till sin hjälp experter som företräder sina och försäkringens åsikte medan patienten står helt ensam.
Patientförsäkringen.
Till Patientförsäkringen kan patienter vända sig som vill klaga på vård och behandling. Patientförsäkringen är landstingens försäkring för skada som åsamkats patienter. Återigen står patienten inför ett stort antal experter inom hälso- och sjukvården som försvarar vården mot den enskilde. Rapporter från många patienter vittnar om det omöjliga i att driva sin fråga och få rätt. Det handlar om en mycket ojämlik situation mellan den som kräver upprättelse och den som anklagas.
Patientförsäkringen och Läkemedelsförsäkringen är skamfläckar i ett rättssamhälle, för inom dessa försäkringar bedöms patientens skada av "förövarna".
För ett samhälle där patienten står i centrum, behöver vi utveckla en oberoende instans som arbetar med patienters rättssäkerhet, en instans som har patientens behov i fokus, en instans vars uppdragsgivare är allmänheten, d.v.s. patienterna, hälso- och sjukvårdens konsumenter.
3. Ekonomisk satsning på patient- och konsumentorganisationer
Generellt har vi idag en närmast ohämmad satsning av stöd till producenter av varor och tjänster medan konsumentsidan, såväl i form av det statliga Konsumentverket som i form av konsumentorganisationer av olika slag, får vidkännas kraftiga nedskärningar. Detta trots att det är uppenbart att produktion utan konsumtion inte leder till ekonomisk utveckling utan till dess motsats. Flera försök i världen visar att detta att öka konsumtion inte är lika enkelt som att öka produktion. Vi konsumerar inte bara därför att vi har pengar att konsumera för, vi konsumerar i huvudsak för att vi behöver eller vill ha vissa varor och tjänster.
För att veta vad som ska produceras behövs en bred och levande kontakt med konsumenterna, inte minst gäller detta för hälso- och sjukvårdens område. Köerna är både många och långa och för många behov finns inte ens någon dörr att ställa sig och köa framför eftersom dessa behov inte identifierats av producentsidan. För att bara nämna ett, det som gjort att vi vid KILEN haft en viktig funktion att fylla i 25 år behovet av stöd vid livskriser. De vi möter, som sedan decennier varit läkemedelsberoende, har så gott som undantagslöst behövt just krisstöd istället för de tabletter som blev det enda de fick.
Ska den svenska sjukvården uppnå världsklass krävs att människors behov får bli styrande. Konsument- och patientverksamheter kan inte byggas upp av regeringen eller expertgrupper, men de kan byggas upp av folket med stöd av regering och riksdag. I vårt land har vi dessutom en utomordentlig grund att bygga på.
Såväl socialdepartementet som Landstingsförbundet har under flera år intagit en väl dokumenterad, avvisande hållning till flera viktiga propåer från patientföreträdare så vi tror att det krävs lite mer än verbala lysmaskar för att vi ska betrakta Engqvists och Isacssons inbjudan som seriös.
Jan Albinson Lena Westin
_______________________________________________________________
|