DAGENS PRESSMEDDELANDE
onsdagen den 27 januari 1999
2.Livsstilsmediciner eller livsstils- sjukdomar?
Vad är en "livsstilsmedicin"? Av allt att döma en medicin som inte intas med
anledning av en sjukdom eller dess symtom. Nej, vi tar den för att förändra vår
personlighet, så att vi bättre passar med de normer som råder, under de villkor
som råder. Anpassar vi oss inte kommer vi med stor sannolikhet att uppvisa
symtom. Vi klarar inte pressen, får dåligt samvete och ångest för att vi inte orkar
med barnen, jobbet, skolan, äktenskapet, resorna, arbetslösheten, rädslan,
ensamheten o.s.v. Kan vi greja allt det här med en tablett så varför inte? Grejar vi
det inte nu så kommer de symtom vi uppvisar förr eller senare att diagnosticeras
som en sjukdom och då får vi ändå samma piller, fast några år senare, i ett sämre
läge och tillsammans med en diagnos som kan vara invalidiserande i sig.
Vare sig vi väljer att förebygga eller att behandla med läkemedel så är det så att
mediciner ges till och intas av individer. Naturligtvis ska vi göra vad vi kan för att
lindra lidandet hos den enskilda människan, men vi måste fråga var problemet, har
sitt ursprung.
Vad är det vi ser i de uppgifter som återkommande dyker upp om att vi får allt fler
allergiker, feta, astmasjuka, diabetiker, deprimerade, DAMP-barn, etc.? Är det
brister hos individen? Risken för att detta blir tolkningen är uppenbar. Den som
följt svensk medicinsk debatt några år har redan tagit del av synpunkten att feta,
rökare, alkoholister, idrottsmän m.fl. grupper, inte bör få vård på samma villkor
som andra eftersom deras problem är självförvållade. Den som tar del av dagens
debatt om "livsstilsmediciner" kan inte undgå att notera samma moraliserande
underton. De så kallade "livsstilsmedicinerna" är visserligen inte till för att
behandla en sjukdom, men används de inte i själva verket för att förebygga det som
kan komma att diagnosticeras som sjukdom?
Debatten om huruvida det vi nu kallar "livsstilsmediciner" ska subventioneras av
försäkringssystemet eller ej är en skendebatt. De flesta av våra läkemedel har,
utöver sina botande eller symtomdämpande egenskaper, också en parallell
användning som livsstilsmedel på gott och ont. Med en kontinuerlig uppföljning
av när, hur och varför läkemedel förskrivs bör vi med förtroende kunna
överlämna detta till läkaren och patienten. Vi har ingen anledning att a priori vara
misstrogna vare sig mot läkare eller mot människor som söker hjälp för att klara
sitt liv. Vi har däremot all anledning att vara misstrogna mot oss själva och vår
tendens att individualisera, moralisera och avsäga oss makten över de förhållanden
som skapar ökade behov av farmaka. Samhällsproblem förebyggs inte genom
medicinering av individer. Den medicineringen är i sig ett symtom.
Jan Albinson Lena Westin
|