DAGENS PRESSMEDDELANDE
fredagen den 29 januari 1999
Det skulle kunna vara Du...
Året var 1987. En kvinnlig taxichaufför, vi kan kalla henne Birgitta, kände sig
sjuk, trött, utsliten, kunde inte sova och gick till doktorn.
Hon var ensamstående mamma till tonåriga döttrar. Hennes oro för att bli arbetslös
var stor. Hur skulle hon klara sina döttrar och sig själv? Tänk om hon skulle bli
sjuk? Birgitta tyckte att hon behövde hjälp och vände sig därför till sin
vårdcentral. Hon berättade för läkaren hur hon kände sig. Läkaren skrev ut Sobril
(lugnande läkemedel) samt Rohypnol (insomningsmedel). Samtalet tog 15
minuter. Hon fick ingen återbesökstid och ingen information om hur länge hon
skulle äta sina tabletter, inte heller att tabletterna kunde påverka henne som
bilförare och att tabletterna var beroendeframkallande.
10 år senare mötte vi Birgitta.
Vad hade hänt?
Hon var nu sjukskriven sedan några månader. Tabletterna hade till en början
hjälpt henne så att hon kunde sova och känna sig lugnare. När tabletterna var slut
fick hon återigen svårt att sova och oron blev stark. Hon återvände till
vårdcentralen och fick ett nytt recept. Recepten har under alla år förnyats av
antingen vårdcentralen eller Birgittas gynekolog.
Då Birgitta kom till KILEN var den ursprungliga medicineringen utbytt till Xanor
(lugnande medel), StilNoct (insomningsmedel), Cipramil (antidepressivt
läkemedel) och Doloxene (smärtstillande läkemedel).
Birgitta hade med tiden fått ännu svårare att sova, hon hade panik och stora
svårigheter att vistas bland människor. Hon levde med en ständig oro och var
övertygad om att hon höll på att bli psykiskt sjuk. De allt längre
sjukskrivningsperioderna hade ställt henne utanför det sociala livet på arbetet.
Dessutom hade hennes ekonomi raserats fullständigt. Birgitta tänkte dagligen på att
hon ville ta livet av sig. Hon kunde inte fortsätta att leva på det här viset och ligga
döttrarna till last.
Anledningen till att hon så småningom tog kontakt med KILEN var att hon hade sett
ett TV-program där en medarbetare från KILEN berättat om läkemedelsberoende
och en kvinna berättat om sitt liv med tabletter. Birgitta kände genast igen sig i
kvinnans liv. "Det kunde ju vara jag" hade hon tänkt.
Birgitta började med att vända sig till sin vårdcentral, precis som man hade sagt i
programmet. På vårdcentralen hade man dock inget förslag om hur hon skulle göra,
förutom att sluta med tabletterna. När hon ville ha någon att tala med, hänvisades
hon till den psykiatriska öppenvårdsmottagningen. Där fick hon en tid för besök.
När hon berättade för psykiatrikern att hon hade upptäckt att hon hade problem
med sina tabletter, att hon kanske var beroende, så sa psykiatrikern
Jaha, du är läkemedelsmissbrukare...
Missbrukare? undrade Birgitta, nej jag missbrukar inte mina tabletter, jag äter
dem enligt min läkares ordination!
Då får du tala med din förskrivande läkare, sa psykiatrikern.
Men jag kommer just från min läkare, som säger att jag måste gå till en
psykiatriker..
Vi kan lägga in dig på kliniken under en vecka, sa psykiatrikern
Birgitta lades in på den psykiatriska kliniken och tabletterna trappades ut under
ett par veckor. Det gick alldeles för snabbt för Birgitta. Hon tvingades att skriva ut
sig själv, eftersom hon kände att hon höll på att gå under. Ingen hade berättat för
henne om de hemskheter som hon kom att uppleva och ingen hade tid att tala med
henne. Hon kände sig tokig och förstod att utan tabletter kunde hon inte leva, lika
lite som med dem.
Några månader senare tog hon kontakt med KILEN på telefon. Kände vi till vilka
problem som kunde uppstå när man slutade med tabletter? Kunde paniken ha med
tabletterna att göra? Vi skickade henne lite information om biverkningar på
hennes läkemedel samt några "fallbeskrivningar" som bekräftelse på hennes egen
situation. Vi kunde förstå att hon hade drabbats av biverkningar och beroende och
att hon nu var i stort behov av stöd och bekräftelse för att våga sluta med de
tabletter som gjort henne beroende i 10 år.
Birgitta fick börja med att skriva en dagbok om hur hon intog sina tabletter varje
dag. I dagboken fick hon också beskriva sina symtom, hur det kändes när hon tog en
tablett, i vilken situation, vilket klockslag etc. Syftet med dagboken var att hon
själv skulle börja få kontroll över sina tabletter, något som på sikt skulle hjälpa
henne vid nedtrappningen. När Birgitta så började att trappa ner på sina tabletter,
så fick hon känna av mer oro och panik. Hon fick svårt att sova, hon började att få
mer ont i kroppen etc. Vi pratade om symtomen, vad de kunde bero på, att det är
normalt att få dessa symtom när man slutar med den här typen av tabletter.
Kroppen kommer att skrika efter tabletter, eftersom hela "systemet" kropp och
själ har vant sig under så lång tid. Det är normalt att bli orolig, känna panik, få
värk i muskler, inte kunna sova, inte känna igen sig själv etc..
Tabletterna har fungerat som ett skydd mot känslor och smärta under många år.
När man slutar med tabletterna vaknar det bedövade "systemet" upp igen, känslor
kommer tillbaka med kraft sorg, ilska, förtvivlan och glädje i ett enda
sammelsurium. Man ställs inför frågor som "Vad är vad?" och "Vem är jag?". Man
måste få tid, utrymme och förståelse för att lära sig förstå vad som är abstinens,
biverkningar, och vad som är jag själv. Att återigen börja närma sig alldeles
vanliga vardagliga saker som att handla, gå en promenad, gå till tandläkaren,
möta några vänner utan tabletter, tar tid. Det tar olika lång tid för olika
människor att lära sig leva utan tabletterna. Det kan ta månader. Det kan ta år. Men
tyvärr, det handlar om lång tid!
Birgitta upplever att hon har förlorat 10 år av sitt liv. "Ingen skall behöva vara
med om det som jag varit med om", säger hon. "Människor måste kunna få annan
hjälp vid kriser än tabletter!"
Utifrån att ha arbetat med läkemedelsbiverkningar och skador av behandling under ett kvarts sekel, önskar vi oss kunnigare läkare som behandlar med större
försiktighet och respekt för patienten och dagens potenta läkemedel! Och vi önskar
ett samhälle som rakryggat tar ansvar för biverkningar och skador av läkemedel och behandling så att de drabbade inte skall bära hela ansvaret och bördan själva!
Birgittas erfarenheter skulle kunna vara Dina egna eller någon anhörigs. Läkemedelsberoende, biverkningar och skador inom vården angår inte bara dem
som drabbas nu, det angår oss alla!
Jan Albinson Lena Westin
|