DAGENS PRESSMEDDELANDE
måndagen den 1 februari 1999
Det är skam, det är fläck på Sveriges baner,&
Uppskattningsvis har drygt två procent av Sveriges befolkning utvecklat ett
beroende av medel ur gruppen bensodiazepiner. Lika uppskattningsvis har alltså ca
98 procent inte utvecklat ett sådant beroende. Det är således inte ett
majoritetsproblem vi talar om, men det är berättigat att använda beteckningen
folkhälsoproblem. Skulle vi ta med beroende av andra läkemedelsgrupper och
övriga skador av hälso- och sjukvård skulle vi få använda begreppet
folkhälsokatastrof.
Läkemedelsberoendet är ett skamligt problem av flera skäl. För oss som under
många år befunnit oss inom beroendevården står det klart att vi ingenstans mött en
så överväldigande skam och en så fruktansvärd skräck för att bli upptäckt som hos
de psykofarmakaberoende.
Ett andra skäl till att det är ett skamligt problem är att det samhälle som låtit detta
problem växa fram envist förnekar det det är skamligt.
Ett tredje skäl är att den människa som utvecklat ett beroende och vill bryta det
ställs så gott som helt utan hjälp från dem som bidragit till beroendets framväxt
det är skamligt!
Ett fjärde skäl är att beroendet inte betraktas som en biverkan av läkemedelen utan
som en karaktärsbrist eller sjukdom hos individen. Den som blivit beroende får
inte vård på en medicinavdelning utan hänvisas till psykiatri och beroendevård och
kallas för missbrukare det är skamligt!
Ett femte skäl är att den som skadats av läkemedel på detta vis inte har några
möjligheter till ersättning. Ingen av de försäkringar, som skyddar
läkemedelsindustrin eller landstingen, erbjuder den drabbade möjligheten att ens
få sin sak prövad. Representanter för dem som åstadkomit skadan är de enda som
utreder den det är skamligt!
1982 skrev vi en ledare i RFHLs tidning "Slå Tillbaka" med ungefär samma
inledning som ovan, sedan dess har ingenting hänt. Skammen får alltjämt bäras av
de beroende själva.
De som skulle kunna göra något, de folkvalda politikerna, hummar alltjämt och
säger "viktig fråga viktig fråga", men smiter undan all handling med att tillägga
"mycket är viktigt mycket är viktigt". De som mest talar för solidaritet med de
svaga är de som tydligast sticker svansen mellan benen och gömmer sig bakom de
starka bakom gärningsmännen.
Det är skam, det är fläck på Sveriges baner, att maktens herrar är fega!
|