DAGENS PRESSMEDDELANDE
måndagen den 8 februari 1999
När bot blir sot 1. Den önskade effekten
Dagligen får vi kontakt med människor som frågar varför inte läkare vet något om
effekterna av de tabletter de skriver ut. Idag berättar en kvinna t.ex. att hon, under
de två år hon använde Sobril, försökte sluta tio gånger. Vid tre av dessa tillfällen
fick hon så svåra symtom att hon togs in på akuten, två gånger av vänner, en gång
per ambulans tillkallad av människor på gatan där hon föll samman. Inte någon
gång kunde hennes läkare eller personalen på akuten tolka hennes symtom för vad
de var akut läkemedelsabstinens. Hennes tillstånd diagnosticerades istället som
ångest, panikattack, utbrändhet, depression m.m. och behandlades med Sobril, som
naturligtvis gav omedelbar positiv effekt.
Eftersom frågan återkommer ska vi i ett antal pressmeddelanden ta upp några av de
problem som ofta visat sig uppstå när det gäller läkemedelseffekter/biverkningar
och diagnostik.
De första effekter vi tar upp är de önskvärda effekterna vid medicinering med t.ex.
lugnande och sömngivande medel. Dessa medel har en ospecifik verkan i det
centrala nervsystemet och fungerar bl. a. känslohämmande, perceptionshämmande
och motoriskt hämmande. I en fas av akut oro eller ångest är det just detta vi
önskar, oron dämpas, vi får lättare att skärma av intryck från omvärlden och en
mållös motorisk oro kan upphöra.
Den som tar tabletterna noterar ofta bara den lättnad detta innebär, anhöriga kan
ibland notera en tydlig förändring i kontakten med den som medicinerar. När
medicineringen fortgår (i genomsnitt har KILENs klienter tagit dessa medel i 16
år) efter den akuta fasen kommer effekterna så småningom att få en ny roll.
Förflackningen av känslolivet, där inget är riktigt roligt eller angeläget, den
bristande kontakten med allt och alla och den tilltagande passiviteten leder förr
eller senare till läkare. Den aktuella symtombilden får vanligtvis tolkningen
depression. (En skrämmande exakt beskrivning av ett utvecklat
psykofarmakaberoende återfinns i Jan-Otto Ottossons bok "Psykiatri".
Kapitelrubriken är "Melankoliskt syndrom".) Diagnosen leder till
tilläggsmedicinering med antidepressiva och kanske en doshöjning på de lugnande
medlen. Då effekten uteblir kan ytterligare tillägg göras med neuroleptika, byte av
antidepressiva, lugnande o.s.v. Patienten kommer att uppleva ett kaos av
abstinenssymtom och insättningsbiverkningar och kommer att te sig allt sjukare.
Nya diagnoser, sjukskrivningar och läkemedelsexperiment bidrar till en allt
svårare symtombild, som inte sällan leder till sjukbidrag och förtida
pensionering.
Livet är slut. En individ, en familj, en vänkrets har vanligen påverkats starkt och
länge och några, särskilt barn, kommer att bära med sig ärr för resten av sina liv.
Jan Albinson Lena Westin
|