DAGENS PRESSMEDDELANDE
onsdagen den 10 februari 1999
När bot blir sot 3. Nedsatt muskelstyrka (men inte muskelatrofi)
Bruket av våra vanligaste lugnande och sömngivande medel tycks i vissa fall leda till en nedsatt muskelstyrka efter en tids användning. För många blir detta bara en del av en allmänt nedsatt funktionsförmåga och observeras inte speciellt, men för åtminstone en grupp har det blivit ett påtagligt problem, nämligen för dem som ägnar sig åt muskelbyggande och kraftsporter.
Muskelbyggares observans på den egna muskelmassan har vid tre tillfällen lett till konstaterandet att muskler, trots oförändrat tränande och kostintag, minskat i omfång och kapacitet. Två genomgick ett antal undersökningar utifrån misstanken om någon form av sjuklig förtvining av muskulaturen, dock utan resultat.
Tillståndet förvärrades naturligtvis under nedtrappning och abstinens, då träning i stort sett var omöjlig. Då träningen kunde återupptas skedde en ökning av såväl muskelmassa som kapacitet, men i en långsammare takt än som gällt före och i början av tablettintaget.
Den intressantaste observationen vad gäller prestationsförmåga, såväl vad gäller styrka som kondition (se "När bot blir sot 2"), är kanske att de idrottsmän och motionärer som återupptagit sin träning inte tycks kunna nå upp till sin tidigare toppnivå. Trots kraftigt ökad träningsdos och vetenskapligt grundat kostintag blir utvecklingen oerhört mycket långsammare och toppnivån lägre än den varit tidigare. I fall som vi själva följt under lång tid, likaväl som i berättelser från människor som ringer oss, ser vi samma mönster. Naturligtvis får vi räkna med ett komplext orsakssamband där åldrande, motivation och andra faktorer spelar in, men även med detta taget i beaktande så kvarstår en bild av att ett bruk av bensodiazepiner påverkar vår fysiska prestationsförmåga liksom vår förmåga att tillgodogöra oss träning.
En komplikation i samtliga de fall av fysisk prestationsnedgång vi mött, är den oro som förändringarna väckt ibland både hos den drabbade och hos hans eller hennes läkare. Denna oro har inte lindrats av att den drabbades egna misstanke om ett samband mellan läkemedlen och symtomen alltid avvisats av läkaren, som hänvisat till att vetenskapliga belägg saknas. Detta förhållningssätt har inte heller bidragit till att vetenskapliga undersökningar av ett eventuellt samband kommit till stånd. Det är beklagligt alldenstund som såväl idrottsutövning som psykofarmaka är vanliga företeelser. Med nödvändighet kommer de ibland sammanfalla och riskerar att störa och förstöra lovande idrottskarriärer,
något som vi tyvärr har exempel på.
Jan Albinson Lena Westin
|