DAGENS PRESSMEDDELANDE
onsdagen den 10 mars 1999
Resurser för behandlingsskadade en bristvara
Att få hjälp att bryta ett läkemedelsberoende är mycket svårt. I en ännu ej avslutad undersökning visar det sig, att av 31 enheter som 1996 hade någon form av stöd för läkemedelsberoende hade 23 ett år senare avvecklats, var på väg att avvecklas eller dragits ned resursmässigt. I fråga om de resursmässiga neddragningarna är det värt att observera att redan den ursprungliga resursen vid 10 av de reducerade enheterna varit mindre än en heltidstjänst. Vid de 8 enheter som inte drabbats av neddragningar 1997 var det endast tre som har en särskild verksamhet för läkemedelsberoende, övriga hade arbetet integrerat med alkoholist-, narkoman- eller allmänpsykiatrisk vård.
De flesta verksamheter för läkemedelsberoende har bedrivits i projektform, med en projekttid på ett år och har varit beroende av Dagmarmedel eller andra medel som skjutits till från källor utanför respektive landsting. Utan dessa tillskott har inget landsting varit villigt att ge särskilt stöd till läkemedelsberoende.
Möjligheten att ge adekvat behandling, med ett långt tidsperspektiv och kontinuitet har alltså saknats, liksom möjligheten till kunskaps- och erfarenhetsbyggande.
Även om det vore så att alla enheter som fanns 1996 var igång idag, skulle det innebära att ingen vård alls fanns för en stor del av de läkemedelsberoende, nämligen för dem som av olika skäl bedömt det som nödvändigt att få vara anonyma. I denna grupp finner vi vårdfolk från läkare till behandlingshemsassistenter; personer i offentliga positioner anställda i offentliga kanslier, företagsledare, skådespelare; personer i utsatta positioner ensamföräldrar, arbetslösa, missbruksstämplade, som riskerar att bli fråntagna vårdnaden om barn, ekonomiskt bidrag från sociala m.m.
Till dessa brister kan fogas bristen på kompetens, som bidrar till att begränsa också den vård som säger sig vara till för de läkemedelsberoende. En person som under större delen av sitt liv fungerat väl, som har familj och arbete och som saknar erfarenhet av missbruk får vanligen mycket svårt att vistas på en avdelning bland narkomaner och alkoholister. Inte så att de får svårt med övriga patienter, men väl med det bemötande de får. Från den dag de tas in på avdelningen betraktas de som omotiverade, lögnaktiga och parasitära.
Arbetsledaren och trebarnsföräldern sedan 25 år kan få veta att hon/han nu måste lära sig ta ansvar, kanske uttalat av någon som är något yngre än det äldsta barnet. Den som överhuvudtaget inte använt alkohol kan, som en del av behandlingen, dagligen vara tvungen att inta Antabus. Förutom att det blir obegripligt, är Antabus kontraindicerat vid nedtrappning på våra vanligaste lungande och sömngivnade medel.
Detta är inte vård, det är kränkningar.
Jan Albinson Lena Westin
_______________________________________________________________
KILEN-Konsumentinstitutet Läkemedel och Hälsa
Kammakargatan 7, 111 40 Stockholm
Tel. 08-696 0100 Fax. 08-696 0110
e-post [email protected] https://kilen.org
|