DAGENS PRESSMEDDELANDE
onsdagen den 17 mars 1999
Resurser för behandlingsskadade ibland behövs det så lite.
Att få hjälp att bryta ett läkemedelsberoende är mycket svårt. Hundratals gånger under åren som gått har vi hört hur den läkare som i många år förskrivit de lugnande, sömngivande eller smärtstillande medlen plötsligt hoppar av såväl förskrivning som ansvar, då patienten bett om hjälp att sluta med sina tabletter. Har det gått så långt att patienten ber om hjälp är hon eller han en missbrukare och sådan befattar sig inte läkaren med. Att denna typ av tvärt avbrytande av förskrivningen kan försätta patienten i livshotande situationer får vi förmoda ligger utanför läkarens kunskap, men det duger knappast som ursäkt.
Det är ingen tvekan om att en förskrivning som pågått i många år och som lett till ett beroende i många fall kräver en stödinsats som är svår att få in i en primärvårdsläkares arbete. Ja, även på psykiatriska mottagningar är belastningen oftast sådan att till och med ett samtal per vecka under en längre tid är fullständigt otänkbart.
Vad som alltid kan göras och bör göras är dock att ge "första hjälpen". "Första hjälpen" är naturligtvis aldrig att avvisa den människa som ber om hjälp. Det är inte heller att hänvisa henne till någon annan. Det är att ta del av de problem hon brottas med. Kanske går det inte vid den konsultation där hon först tagit upp sitt beroende och sitt behov av hjälp, men hon bör då beredas tillfälle att snart återkomma och lägga fram sina tankar om situationen. Det kommer då att visa sig, att en del av dem som säger sig behöva hjälp mest av allt behöver den hjälp det innebär att läkaren noga och respektfullt lyssnar. Inte argumenterar, hänvisar till att vetenskapliga belägg för patientens upplevelser saknas, att detta måste patienten tala med någon annan om, att det inte står i FASS eller på annat vis ifrågasätter det subjektivt upplevda. Får den beroende människan detta kommer ännu en sak att visa sig, nämligen att det är fullt tillräckligt för att hon själv ska orka ta itu med sitt beroende. Naturligtvis gäller det inte för alla, att de klarar det på egen hand, men förvånandsvärt många gör det. I vårt eget kvartssekellånga arbete har den vanligaste kontakten varit ett telefonsamtal där någon berättat om sitt beroende, sin rädsla för att bli upptäckt, sin rädsla för att sluta. Vår uppgift har varit att lyssna, fråga när vi inte förstår, bekräfta när vi känner igen. Till det arbetet fogas alltid en fråga om vi kan sända över ett informationsmaterial i vilket en liten broschyr "Det går att sluta" finns med. Texten till den har gått ut i tre tidigare pressmeddelanden. Många tusen sådana broschyrer har sänts ut och vi vet förstås inte hur de kommit till användning, men några gånger per år får vi ändå telefonsamtal från någon som berättar att de varit i kontakt med oss tidigare, att de fått material och "gjorde som det stod i broschyren. Det var ett helvete, men nu är det över och jag ville bara ringa och tacka."
Den först hjälpen är alltså hjälp till självhjälp, ibland är det fullt tillräckligt, vår egen maktlöshet till trots.
Jan Albinson Lena Westin
|