Andra Skrivelser
söndagen den 4 februari 2001
Yttrande över Den nya läkemedelsförmånen SOU 2000:86
Stockholm 4 februari 2001
Socialdepartementet
Enheten för hälso- och sjukvård
103 33 STOCKHOLM
Yttrande över "Den nya läkemedelsförmånen", SOU 2000:86
KILEN-Konsumentinstitutet Läkemedel och Hälsa har beretts tillfälle att avge yttrande rörande betänkandet "Den nya läkemedelsförmånen" (SOU 2000:86). Vi lämnar här våra synpunkter på nämnda utredning mot en bakgrund av ett mer än kvartssekellångt arbete med läkemedelsfrågor, nationellt och internationellt.
Allmänna synpunkter
Med all respekt för utredarens ambitioner och arbete finner vi den framlagda utredningen så snäv i sitt angrepp på en angelägen samhällsfråga att den mer får betraktas som en samhällelig kosmetika, lagd för att dölja en allvarlig och djupgående etisk och kulturell problematik. Frågan som måste ställas, även i en utredning om läkemedelsförmånen och dess tillämpning, är vilken roll läkemedlen spelar i det svenska samhället. Hur inverkar vår ökade användning av läkemedel på vår bild av hälsa och sjukdom? Hur inverkar vår ökade användning av läkemedel mot kulturellt och ekonomiskt inducerade sjukdoms-tillstånd (t.ex. stressrelaterade sjukdomar) på vår förmåga att förändra sjukdomsalstrande förhållanden? Hur inverkar läkemedelsanvändningen på samhällsekonomi och hälso- och sjukvårdsekonomi i stort. Vad betalar vi för ineffektiva läkemedel, biverkningar och skador av läkemedel? Vad betalar vi för biverkningar och skador av producenternas marknadsföring? Naturligtvis är frågan om läkemedlens roll i samhället också fråga om producentens, läkemedelsindustrins, roll.
Har då dessa frågor med läkemedelsförmånen att göra? Ja, i allra högsta grad, förmåns-systemet utgör en viktig del av villkoren för läkemedelsmarknaden och bör inte behandlas som vore det fristående från denna marknad. Det är också så att förmånssystemet bidrar inte bara till att göra läkemedel tillgängliga för att diagnosticera, lindra symtom och bota sjukdomar det bidrar också till förekomsten av biverkningar och skador av produkterna.
Det vore alltså rimligt att utredningen, åtminstone anmärkningsvis, pekat på att kostna-derna för läkemedelsförmånen hänger samman med vår inställning till läkemedel och till hälso- och sjukdomsbegreppen i stort.
Det är svårt att se att betänkandets förslag har annat än högst marginella effekter vad gäller kostnaderna för och av läkemedel ur ett samhälleligt perspektiv. Ur konsumentens, slutanvändarens, perspektiv riskerar däremot förslaget att få avgörande effekter för utsatta, ekonomiskt svaga grupper och individer.
En allvarlig kritik måste riktas mot det ringa intresse utredningen visat för konsumentens, slutanvändarens, synpunkter och erfarenheter. Läkemedelskonsumenten är ju i själva verket den enda källa som finns till kunskap om läkemedels effekter och effektivitet. Det är också konsumenten som står för kostnaden och som tar de risker som alltid är förknippade med läkemedelsbehandling. Gång på gång visar dessutom undersökningar att det föreligger avsevärda skillnader i inställningen till läkemedelsförskrivning mellan "allmänheten" och läkarna. Att i en sådan situation utesluta den part som är själva förutsättningen för läkemedelsmarknaden, förmånssystemet och utredningen är mer än anmärkningsvärt.
Såväl vårt eget institut som Sveriges Konsumentråd fick möjlighet att delta i hearingen och bereddes möjlighet att avge yttrande blott genom egna påtryckningar. De synpunkter som framfördes av patient- och konsumentorganisationerna betecknas visserligen som intressanta i utredningen, men de fick inte plats ens i bilagedelen. Utredningen bidrar genom detta och på flera andra sätt till att osynliggöra och omyndigförklara konsumenten samtidigt som man föreslår åtgärder som i huvudsak innebär att konsumenten ska bära en större del av kostnaderna för läkemedlen och andra produkter som idag innefattas av läkemedelsförmånen.
En anmärkning som ter sig angelägen efter en genomgång av utredningens förslag är att påpeka att varje krona på läkemedelsnotan bekostas av medborgarna genom skattemedel eller direkta avgifter. Läkemedelsförmånen, administrationen av den, kostnaderna för de s.k. huvudmännen landsting och kommuner - med mera, med mera, bekostas av oss alla och är inte någon välgörenhet från "statens" sida. Allt är skapat genom demokratiska processer och även en utredning om en enskild del i detta system bör därför rimligen ha en demokratisk representation.
Det finns också anledning att påpeka att läkemedel i ett mycket väsentligt avseende skiljer sig från andra produkter som vi konsumerar. De receptbelagda läkemedlen väljer vi inte själva, de väljs åt oss av andra, de kan till och med tvingas på oss. I vårt långvariga arbete har vi tyvärr ett ökande antal exempel på hur läkare har vägrat sjukskrivning, vägrat remisser till och med vägrat fortsatt kontakt med patienten om man inte tar de läkemedel läkaren förskriver. Vi har också exempel på hur försäkringskassor vägrar att godkänna sjukskrivningar därför att dessa inte varit förknippade med läkemedelsför-skrivning. Denna typ av kostnadsdrivande faktorer har utredningen helt lämnat åt sidan. Vi kan förmoda att invändningen är att detta inte kan vara något stort problem, men det är faktiskt bara en gissning.
Och än en gång i denna inledande anmärkning: vilka kostnader framkallas av läkemedel i form av biverkningar och/eller skador?
Trots att flera undersökningar ger vid handen att dessa kostnader kan vara lika stora eller till och med större än läkemedelsnotan i sig så finns inte en antydan om detta problems existens i utredningen. Vi har inte heller funnit frågan berörd i Prioritetsutredningen; inte i Prioriteringsdelegationens arbete; inte berörs den av Statens medicinsk-etiska råd; inte tas den upp av Riksförsäkringsverket; inte av Socialstyrelsen eller Läkemedelsverket o.s.v.
Vi konstaterar med djupt beklagande att en av de viktigaste frågorna i sammanhanget även denna gång behandlas som om den icke existerade vilket direkt bidrar till ett ökat antal skadade av läkemedelsbehandling.
Även för statliga utredningar skulle vi vilja föreslå regeln
Primum non nocere.
Kommentarer till utredningens förslag
22.1 Sjukdomsbegreppet och förebyggande behandling
Utredningens förslag: Ett brett sjukdomsbegrepp som också innefattar förebyggande behandling införs i lagstiftningen om läkemedelsförmånen. Därmed uppnås samstämmighet mellan lagstiftning och praxis i fråga om subventionering.
Vi säger nej till ett utvidgat sjukdomsbegrepp. Den rådande skillnaden mellan lagstiftning och praxis torde fylla en viktig funktion, nämligen att bringa såväl förskrivare som patient till eftertanke om läkemedel ska användas eller om möjligen förändringar i levnadsvanor i första hand bör prövas. Vi kan ju idag inte se att de nya "effektivare" läkemedlen på något påtagligt sätt bidragit till en bättre folkhälsa och därmed minskade kostnader för sjukförsäkringen, tvärtom. Att den enskilde läkaren kan känna sig osäker må så vara, men i detta sammanhang får osäkerheten betraktas mer som en tillgång än som ett hinder för en korrekt behandling.
En utvidgning av sjukdomsbegreppet gynnar bara en ökad läkemedelsförskrivning och på intet sätt hälsan. Vi menar att utredningen här borde ha gjort en djupare granskning av vad sjukdomsbegreppet/diagnosen egentligen innebär för individen och hur detta kommer att påverka vederbörandes förhållningssätt till läkemedel och behandling i ett längre perspektiv.
22.2 Förmånens konstruktion
Utredningens förslag: Läkemedelsförmånen bör även fortsättningsvis vara statlig reglerad och separerad från det särskilda högkostnadsskyddet för vårdavgifter.
Vi stöder utredningens förslag att läkemedelsförmånen bör vara statligt reglerad och separerad från högkostnadsskyddet för vårdavgifter.
22.3 En ny självständig myndighet för prövning av om läkemedel skall ingå i förmånen
Utredningens förslag: Den nuvarande ordningen med en automatisk subventionering av redeptbelagda läkemedel som åsatts ett försäljningspris bör överges. Ett nytt centralt statligt organ bör inrättas som får i uppgift att pröva om läkemedlet skall subventioneras inom läkemedelsförmånen.
Vi säger ja till utredningens förslag att överge den nuvarande ordningen med att ett läkemedel automatiskt subventioneras då det åsatts ett försäljningspris.
Vi säger nej till utredningens förslag att inrätta ett nytt centralt statligt organ för bedömning om läkemedlet ska subventioneras eller ej. Vi föreslår istället inrättandet av en "Användarnämnd" vars uppgift är att följa upp ett läkemedel utifrån de faktiska användarnas, konsumenternas, erfarenheter av produkten.
Utredningen föreslagna "nämndmyndighet" skulle, efter vad vi kan förstå göra en bedömning av om ett läkemedel ska ingå i förmånssystemet utifrån samma material som Läkemedelsverk och Riksförsäkringsverk har tillgång till, d.v.s. det material som producenten ställer till myndighetens förfogande. Det må vara att vår kritik mot de båda nämnda myndigheterna ibland har varit stark, men vi är övertygade om att all erforderlig kompetens för den aktuella bedömningen finns där.
Det som måste till för att avgöra ett läkemedels deltagande i förmånssystemet är en noggrann uppföljning av hur läkemedlet påverkar användaren, om det har de önskade effekterna och om det är kostnadeffektivt. Ett sådant arbete kräver ett intensivt och nära samarbete med konsumenterna och deras organisationer och bör ha formen av en "Användarnämnd" där konsumentrepresentationen är stark och där forskning och utvärdering är direkt inriktad på att tillvarata konsumentens/läkemedelsanvändarens erfarenheter.
"Användarnämnden" bör, utifrån de kunskaper som växer fram om läkemedel, kunna föreslå såväl att det tas ut som att det sätts in i förmånssystemet.
Vi föreslår att de 100 miljoner per år som utredningen under en femårsperiod vill avsätta för forskning och som skulle administreras av forskningsråd (28.3.5) istället satsas på en försöksperiod med "Användarnämnden". Att föra pengarna till traditionella forskningsråd skulle utan tvekan bara innebära att vi får mer av samma, d.v.s. att vi får mer av en forskning som har föga kontakt med användaren och är helt i avsaknad av användarens perspektiv.
En självklar del av "Användarnämndens" arbete bör vara ett genomförande av ett system för biverknings- och effektrapportering direkt från konsumenten enligt den modell som KILEN arbetar med sedan många år.
22.4 Kriterier för subventionering av läkemedel
Utredningens förslag: Grundläggande kriterier för Läkemedelsförmånsnämn-dens prövningar bör framgå direkt av lag och utgå från principerna om kostnads-effektivitet och marginalnytta. Nämnden bör genom tillämpningsföreskrifter och allmänna råd närmare fylla ut och utveckla dessa grundläggande kriterier.
Vi säger ja till lagfästa grundläggande kriterier för prövning av om ett läkemedel bör ingå i förmånssystemet eller ej. Kriterierna bör diskuteras och formuleras i sedvanlig process av ansvariga myndigheter, konsumentorganisationer och i lagstiftande församling.
22.5 Det befintliga läkemedelssortimentet
Utredningens förslag: Nämnden bör få i uppgift att systematiskt gå igenom det befintliga läkemedelssortimentet utifrån de kriterier som redovisats i avsnitt 22.4. En sådan genomgång bör utgå från terapigrupper och slutföras inom en femårsperiod.
Ansvaret för genomgången av det befintliga läkemedelssortimentet bör läggas på den ovan föreslagna "Användarnämnden".
22.6 Vissa aktuella läkemedel
Utredningens förslag: Utredningen kommer till slutsatsen att övervägande skäl talar för att vissa läkemedel lyfts ut ur den generella läkemedelsförmånen. Utredningen anser att nämnden bör få i uppgift att systematiskt gå igenom det befintliga läkemedelssortimentet och ta ställning till vilka läkemedel som bör lyftas ut ur förmånen.
Se 22.5 ovan
Vad gäller "livsstilsläkemedel" finns det anledning att kort beröra det vi nämnt redan i vår inledning där vi talar om "kulturellt och ekonomiskt inducerade sjukdomstillstånd (t.ex. stressrelaterade sjukdomar)". Det är viktigt att se att samhälleliga förhållanden på ett mycket påtagligt sätt utgör förutsättningen för de "livsstilar" som är möjliga. Det är också viktigt att se att samhälleliga förhållanden utgör förutsättningar för hur sjukdomspanora-mat ter sig. Ett krav på ökad produktion, vidgade marknader, större profiter, ökad koncentration etc. innebär så gott som alltid ökade krav på människorna, innebär därmed ökning t.ex. av stressrelaterade sjukdomar.
I vår egen verksamhet har detta bara varit alltför tydligt. Omorganisationer, besparingar, nedskärningar inom den offentliga sektorn har skaffat oss ett stort antal klienter. Människor som fastnat i ett beroende av lugnande, sömngivande, smärtstillande, potenshöjande, antidepressiva och andra läkemedel för att klara kraven. De behöver sina läkemedel för att klara en livsstil som de själva knappast skulle välja om ett val fanns.
Låt oss förpassa begreppet "livsstilsläkemedel" till den eviga glömskan. Låt oss inte ställa individen som ensam ansvarig för förhållanden hon inte råder över och låt oss för all del forska närmare i hur samhället skapar sjukdomar.
22.7 Ett enkelt och begripligt förmånssystem
Utredningens förslag:
- Förmånstrappan avskaffas och läkemedelsuttag blir i princip aldrig helt kostnadsfria
- Patienten betalar den fulla kostnaden för läkemedel upp till den nuvarande högkostnadsgränsen 1 800 kr och därutöver en fast expeditionsavgift på 40 kr per läkemedel och expeditionstillfälle. Avgiften över högkostnadsgränsen maximeras till 1 000 kr per tolvmånadersperiod.
- Barn under 18 år i samma hushåll omfattas liksom nu av ett gemensamt högkostnadsskydd, vars beloppsgräns sänks till 900 kr.
- 90-dagarsregeln för läkemedelsförskrivning bibehålles och förmånsperioden omfattar tolv månader räknat från första läkemedelsuttag.
- Bestämmelserna angående läkemedelsuttag för längre perioder än en tolvmånadersperiod ("särskilda skäl") revideras.
Vi säger ja till en förenkling av förmånssystemet och ett avskaffande av kostnadstrappan.
Vi säger nej till förslaget om en expeditionsavgift som tycks bygga på resonemang om konsumentens girighet och dumhet. Det verkligt viktiga instrumentet för en minskning av läkemedelskostnaderna är en ökad kunskap hos såväl förskrivare som konsument om läkemedels användbarhet och om alternativen.
Vi hänvisar vidare till våra synpunkter under punkt 32 nedan.
22.8 Patienternas egenavgifter
Utredningens förslag:
- Patienternas egenavgiftsandel för receptförskrivna produkter inom förmåns-systemet föreslås ligga i intervallet 28-32 procent. Regeringen bör årligen se över att egenavgiftsandelen ligger inom föreslaget intervall.
- Grundprincipen är att samtliga patientgrupper likställs när det gäller egenavgif-ter.
- I de fall fullständiga läkemedelsförråd eller akutförråd inrättas vid vissa enheter inom de särskilda boendeformerna och i avancerad hemsjukvård (avsnitt 28.2) skall egenavgifter ej tas ut av patienten vid läkemedelsuttag ur dessa förråd.
Här vill vi upprepa det faktum att vi, som medborgare, betalar hela kostnaden för läkemedlen och också hela kostnaden för de skador de bevisligen tillfogar individ och samhälle. Vi gör det utan att ha inflytande över val av produkter och metoder och ska av allt att döma acceptera detta utifrån obevisade påståenden som "att nya betydelsefulla läkemedel utvecklas och därmed möjligheterna till avsevärt förbättrade terapi med avseende på livskvalitet, färre biverkningar etc." Det kan förmodas att detta ibland är fallet, men hur mycket av det som tillförs marknaden är sådant som redan finns där i flera varianter och hur mycket är rent skräp. En synnerligen viktig uppgift för "Användar-nämnden" att undersöka.
22.9 En expeditionsavgift bör införas
Utredningens förslag: En expeditionsavgift på 40 kronor tas ut för varje enskilt läkemedel (recipe) över högkostnadsgränsen. Denna avgift som enbart utgår ovanför högkostnadsgränsen, maximeras till 1 000 kr per tolvmånaders-period.
Vi avvisar bestämt utredningens förslag om en expeditionsavgift. Det är inte i första hand läkemedelskonsumenternas beteende som behöver påverkas om man vill spara pengar. Det är beteendet hos läkemedelsproducenter, läkemedelsmyndigheter, läkemedelsdistri-butörer, försäljare och förskrivare.
22.10 Åtgärder för att skydda utsatta grupper
Utredningens förslag:
- Alla kunder som köper läkemedel på recept skall erbjudas att få använda apotekskortet för delbetalning.
- Apoteket AB ges i uppdrag att utveckla apotekskortet till ett betal- och kreditkort för att underlätta delbetalningssystemet.
- Delbetalningssystemet marknadsförs aktivt för att förhindra att nädvändig medicin ej tas ut.
Vi säger ja till utredningens förslag om att alla ska erbjudas möjlighet att använda apotekskortet för delbetalning. Systemet kan dock knappast betraktas som en åtgärd specifikt för att skydda utsatta grupper, särskilt inte då den kombineras med en expeditionsavgift. Det förefaller som om utredningen och dess experter har föga kännedom om hur lite pengar man kan ha och hur fort förvandlingen från resursstark till utsatt kan gå.
Vi efterlyser här en närmare granskning av den ekonomiska verkligheten för utsatta individer och grupper, ett seriöst arbete kan inte utgå ifrån att alla alltid har 40 kronor, det är nämligen inte så.
22.11 Andra produkter än läkemedel
Utredningens förslag:
- Förbrukningsartiklar av engångskaraktär som behövs för att tillföra kroppen ett läkemedel eller som behövs för egenkontroll av medicinering samt vissa födelse-kontrollerande medel skall omfattas av den nya lagen på samma villkor som gäller för läkemedel.
- Hjälpmedel som kan återanvändas skall inte ingå i läkemedelsförmånen. Sjuk-vårdshuvudmännen får avgöra om sådana skall lånas ut gratis eller mot avgift.
- Stomiartiklar skall inte ingå i läkemedsförmånen.
Vi ställer oss här bakom utredningens förslag bortsett från att vi anser att stomiartiklar bör ingå i läkemedelsförmånen. Det är inte bara en fråga om kostnad utan också om tillgänglighet. Ingår de i läkemedelsförmånen är apoteken skyldiga att tillhandahålla dem vilket kan ha stor betydelse t.ex. i glesbygd.
Argumentet att glasögon inte ingår i systemet utgör för oss snarare en uppmaning att undersöka hur de kan göra det än ett argument för att stomiartiklar ska tas bort därifrån.
23 Den fria förskrivningsrätten
Utredningens förslag: Den fria förskrivningsrätten för legitimerade läkare bibehålls. Andra åtgärder är lämpligare för att få kontroll över kostnadsutvecklingen och öka kvaliteten i läkemedelsförskrivningen.
Vi ser inga som helst skäl för att begränsa den fria förskrivningsrätten. Vi delar utredningens uppfattning att redan nu besvärande "remissköer" till specialister skulle förlängas. Vi har vidare svårt att se att en begränsning av förskrivningsrätten till specialister skulle innebära någon självklar förbättring av läkemedelsanvändningen.
Självklart är däremot att läkemedelsindustrin skulle göra stora besparingar i det att man kunde koncentrera sin marknadsföring till avsevärt mycket mindre grupper av läkare och därmed få avsevärt mycket större genomslag.
24 Generisk substitution, generisk förskrivning och parallellimport
Utredningens förslag: En generell lagreglering av generisk substitution föreslås inte. Istället bör lokalt förankrade modeller prövas med utgångspunkt från läkemedelskommittéernas rekommendationer. En modell med generisk förskrivning bör inte införas.
När det gäller generisk substitution och generisk förskrivning känns argumenten föråldrade och uttjänta. Vårt förslag är, ta bort fantasinamnen på läkemedel, de generiska beteckningarna är inte krångligare än att de används under utbildningstiden för läkare och sjukvårdspersonal och de används idag för många s.k. "generika".
Beteckningen "generika" tillhör för övrigt avdelningen illusionisttrick. Flunitrazepam är flunitrazepam är flunitrazepam, sedan må Rohypnol vara fantasinamn på originalprepa-ratet. Om NM Pharmas, Tikas, Enapharms och Roches flunitrazepam hette flunitrazepam skulle vi lätt se att det som föreligger är en prisskillnad, utan någon mystifierande inverkan av beteckningar som originalpreparat respektive generika.
En övergång till generiska beteckningar skulle också stå i samklang med den ökade rörligheten för individer och produkter inom den Europeiska Unionen och avsevärt minska riskerna för felmedicinering.
Att, som utredningen här gör, avvisa en av de viktigaste kostnadsreducerande åtgärderna vad gäller läkemedelskostnader är mer än förvånande och att det sker utan en genomgripande diskussion är oförsvarligt.
25 Uppföljning av förskrivning och användning samt förskrivarstöd
Utredningens förslag: Arbetsplatskoder och förskrivarkoder på recepten är av flera skäl väsentliga instrument i arbetet med att förbättra kvaliteten i förskrivning-en och möjligheterna till en meningsfull verksamhetsuppföljning. Arbetsplatskoden lagfästs medan förskrivarkoden införs på frivillig väg under en prövotid. Uppgifter om förskrivningsmönster bör kunna sekretessbeläggas. Ett kliniskt relevant elektroniskt förskrivarstöd och elektronisk receptöverföring bör så snart som möjligt införas inom hälso- och sjukvården. Socialstyrelsens och Läkemeelsverkets möjligheter att bedriva medicinsk uppföljning förbättras.
Vi menar att såväl arbetsplatskoder som förskrivarkoder bör lagfästas snarast möjligt för att möjliggöra en vetenskaplig uppföljning till skydd för samhälle och individ. Att förskrivning är ett förtroendeuppdrag innebär inte att det bör kunna ske i lönndom, tvärtom är det just dem vi givit förtroende som vi bör har möjlighet att granska. I alla andra sektorer av samhället är detta en självklarhet vad har läkarna att dölja? Har de något att dölja är de inte värda vårt förtroende.
26 Överföringen av kostnadsansvaret för läkemedelsförmånen
Utredningen har, i fråga om överföringen av kostnadsansvaret för läkemedelsförmånen till landstingen, inget egentligt förslag utan anför att detta är en förutsättning för att utredningens förslag ska få full genomslagskraft.
Vårt förslag i sammanhanget är: avskaffa de kostnadsdrivande landstingen med sina växande tjänstemannaskaror och tveksamma kompetens.
27 Regleringen av kostnadseffektivitetsprincipen
Utredningens förslag: Kostnadseffektivitetsprincipen skall ingå i den paragraf i HSL där målen för hälso- och sjukvården beskrivs. Den principen skall också iakttas av hälso- och sjukvårdspersonalen i deras arbete. Socialstyrelsen skall inte ha tillsyn över att verksamheter inom hälso- och sjukvården bedrivs kostnads-effektivt.
Vi säger ja till att kostnadseffektivitetsprincipen ska ha en framträdande plats i såväl lag som praxis, men den måste då diskuteras mer ingående än vad utredningen gjort. Att tala om kostnadseffektivitet utan att ens nämna skador av läkemedel och de kostnader dessa innebär är oansvarigt.
28.1 Åtgärder för minskad kassation och en förbättrad läkemedels- användning
Utredningens förslag:
- Förskrivning av startförpackningar skall stimuleras, särskilt när behandlingen beräknas pågå under en längre tid. Läkemedelsindustrin bör i ökad utsträckning tillhandahålla startförpackningar.
- Startförpackningar ingår i beräkningen av högkostnadsbeloppet på samma sätt som för andra läkemedel. När patienten uppnått högkostnadsgränsen 1 800 kr betalas expeditionsavgift för startförpackning när sådan förskrivits, men ej för den därpå följande expeditionen av samma läkemedel på samma recept.
- Apoteken skall kunna expediera del av större förpackning för vissa definierade preparat vid avsaknad av startförpackningar.
- Dosdispensering till enskilda patienter skall kunna ordineras mot särskild avgift inom ramen för läkemedelsförmånen. Läkemedelsindustrin bör i ökad utsträck-ning tillhandahålla bulkförpackningar av de läkemedel som kommer ifråga för dosdispensering
Vi är för införandet av startförpackningar, men användandet av dessa måste då också innebära en noggrann uppföljning av hur läkemedlet påverkat patienten och sjukdomen eller symtomen. Ett bättre alternativ, som skulle få positiva effekter inte bara för minskad kassation, är att göra det möjligt för läkemedelsanvändaren att gå tillbaka till apoteket med de läkemedel som inte ger effekter och få tillbaka sina pengar. Införde vi detta system, som vi alltså har i fråga om många andra varor, skulle vi också mycket snabbt få en bild av vilka läkemedel som kunde tas bort från marknaden helt och hållet. Då jag idag kan tvingas göra utköp efter utköp av läkemedel som inte ger vare sig lindring eller bot är det en klen tröst att jag snabbt når taket. 1 800 kronor på verkningslösa mediciner är 1 800 kronor för mycket.
28.2 Läkemedelsförråd i kommunala boendeformer och hemsjukvård
Utredningens förslag:
- Landstingen får efter framställning från kommunen besluta att på vissa enheter vid de särskilda boendeformerna i kommunen inrätta läkemedelsförråd. Vid enheter där svårt sjuka eller allvarligt dementa personer bor får förråden innehålla flertalet av de läkemedel som de boende vid enheten behöver (fullständiga förråd). Vid andra enheter får förråden innehålla de läkemedel som behövs för olika akuta ändamål (akutförråd).
- För läkemedel ur dessa förråd betalar de enskilda en någon egenavgift (avsnitt 22.8).
- Landstinget står för kostnaderna för läkemedlen.
- Landstingets beslut får även omfatta möjligheten att från dessa förråd utta läkemedel till patienter inom den hemsjukvård som kommunerna svara för.
- Landstingen kan erbjuda de patienter som får hemsjukvård läkemedel utan kostnad.
Vi stöder utredningens förslag att patienter i kommunala boendeformer och hemsjukvård bör erhålla läkemedel utan kostnad.
28.3 Andra åtgärder för en förbättrad läkemdelsanvändning
Utredningens förslag:
- För patienter som behandlas med många läkemedel rekommenderas åtgärder för att aktivt ta ställning till behandlingen. t.ex. läkemedelsgenomgångar.
- Utredningen föreslår att förberedelser görs för att införa läkemedelsprofiler. Patienter med förskrivna läkemedel skall erbjudas möjligheten att få läkemedels-expeditionen registrerad för att denna information senare skall kunna användas för rådgivning till patienten. Profilen kan med patientens medgivande lagras i recept-registret eller genom att patienten själv är informationsbärare (smart-card e.d.).
- Utredningen förordar att sjukvården i ökad omfattning tillämpar reslutaten från den klinisk-farmakologiska forskningen angående interindividuella skillnader i läkemedelsmetabolism för att undvika biverkningar eller utebliven terapeutisk effekt.
- Särskilda medel avsätts för forskning om läkemedel i användning (100 mkr per år under fem år) med inriktning på att uppnå en förbättrad följsamhet till ordina-ionen. Projekt av god vetenskaplig standard som främjar ett interdisciplinärt samarbete i sjukvården (läkare, apotekare, sjuksköterskor, receptarier och andra involverade i läkemedelshanteringen) och har fokus på en optimal läkemedels-behandling prioriteras. Anslagen föreslås bli förvaltade av forskningsråd.
Vi stöder utredningens förslag i syfte att förbättra läkemedelsanvändningen, men som tidigare nämnts menar vi att de 100 miljoner kronor som föreslås gå till forskningsråd istället får utgöra grunden för den tidigare nämnda "Användarnämnden".
Utredningen har i detta sammanhang gjort det numera vanliga misstaget att tro att det är patientens bristande följsamhet (compliance) som är problemet. Tanken återkommer gång på gång i vetenskapliga artiklar, som ett slags vetenskapens ansvarsbefriande mantra. Det är dock att betänka att patientens dåliga följsamhet har sin grund i bristande compliance hos förskrivaren, som inte har förmått att noga lyssna på patientens erfarenheter av problem med läkemedlet. Det är nämligen inte av dumhet den bristande följsamheten uppstår utan av brist på information, samarbete och ibland ren okunnighet hos läkaren och ibland till och med av så enkla skäl som att förpackningen inte går att öppna.
29 Ändring av receptstatus
Utredningens förslag: Läkemedelsverket bör se över det befintliga läkeme-delssortimentet i ljuset av lagstiftningens bestämmelser i fråga om receptbelägg-ning av läkemedel.
Vi stöder här helt utredningens förslag, men finner det samtidigt en smula inkonsekvent att utredningen inte hänför detta uppdrag till sin egen föreslagna nämndmyndighet.
30 Utbildningsinsatser riktade mot hälso- och sjukvårdspersonal
Utredningens förslag: Sjukvårdshuvudmännen bör vidareutveckla och intensifiera producentoberoende informations- och utbildningsinsatser riktade till förskrivare och annan hälso- och sjukvårdspersonal. Läkemedelsindustrin bör i samverkan med sjukvårdshuvudmännen understödja denna verksamhet på olika sätt.
Vi stöder utredningens förslag, men menar att läkemedelsindustrins deltagande bör begränsas till att erlägga en avgift för oberoende forskning. Avgiften förs till en producentobunden fond, återigen med ett starkt konsumentinflytande, som har att utforma de utbildningsinsatser som krävs
31 Information till allmänheten
Utredningens förslag:
- Sjukvårdens och apotekens satsningar på en värderad och kvalitetssäkrad infor-mation till allmänheten (Infomedica) bör intensifieras.
- Apoteken utgör en naturlig bas för läkemedelsinformation till allmänheten och har ett särskilt ansvar för råd om egenvård vid enklare åkommor, vilket kan avlasta sjukvården. Apotekens information och råd om läkemedel bör förankras hos den lokala sjukvården och det förebyggande arbetet bör vidareutvecklas.
Vi stöder utredningens förslag, men vill än en gång trycka på betydelsen av att den information som ska ges måste byggas på en bredare kunskapsgrund än den vi har idag.
Ingen information kan bli bättre än den kunskap den bygger på.
Konsumenterfarenheterna måste tas tillvara och få sin självklara plats i informations-materialets innehåll och utformning.
All god information är dialog och dialogen ska alltså föras med den som ska informeras.
32 Andra behandlingsmetoder
Utredningens förslag: Den medicinska och samhällsekonomiska forskningen bör i ökad omfattning uppmärksamma om andra behandlingsformer än läkeme-delsbehandling kan ge vinster för enskilda och för samhället.
Vi stöder utredningens förslag om en ökad uppmärksamhet på om andra behandlingsfor-mer än läkemedel kan ge vinster för enskilda och samhället.
Vi föreslår inrättandet av lokala ATL-grupper (Alternativ till läkemedel) som har i uppdrag att kartlägga och granska och överhuvudtaget hålla sig a jour med vad som finns av alternativ. Ett stort problem idag är att man hos den enskilda läkaren eller på vårdcent-ralen helt enkelt inte vet vad som finns av alternativbehandling på den egna orten eller inom det egna landstinget. Vet man vad som finns så vet man ofta ändå inte om man törs rekommendera det. En ATL-grupp skulle kunna ge en samlad och balanserad bild av tillgängliga alternativ och därmed öppna möjligheten för t.ex. en läkare att hänvisa patienten till dem.
33 Läkemedelsreklam
Utredningens förslag: En översyn bör genomföras av frågor som är förknippade med den ökande tillgången i samhället till läkemedelsinformation och läkemedelsreklam. I uppdraget bör ingå att granska om samhällets insatser på området är effektivt organiserade och ändamålsenliga. Det reklamförbud avseende receptbelagda läkemedel till allmänheten som föreskrivs i gemenskapsrätten bör fullt ut genomföras i svensk lagstiftning.
Vi stöder helt utredningens förslag och vill passar på att framföra kravet att Sverige aktivt verkar för att EU:s regler skärps så att även den vilt florerande smygreklamen stoppas. Vi avser med detta läkemedelsindustrins intensiva marknadsföring av olika sjukdomar. I dagstidningsbilagor och särskilda skrifter berättar man inte bara om sjukdomen utan också om att bot därför finns att få bland det namngivna bolagets produkter. Man klara sig undan reklamförbudet genom att inte använda de egna produkternas namn vilket ter sig absurt. Det är som om vi skulle betrakta en bilaga från Volvo, som berättar om trafiksäkerhet, bromssystem, accelerationstider med mera, som något annat än reklam bara för att modellbeteckningarna inte fanns med.
Sätt stopp för industrins smygreklam, tillsätt en producentobunden granskare av hur marknadsföringen sker av de livsnödvändiga produkter som läkemedlen är. Den marknadsföring vi har idag har har som enda syfte att ge alla och envar en sjukdom för vilken vi bör inta läkemedel.
För KILEN-Konsumentinstitutet Läkemedel och Hälsa
Jan Albinson Lena Westin
Bilagor: Medföljer ej detta utskick, men kan beställas från KILEN
KILEN, "Till priset av vad - Om kostnader och konsekvenser av läkemedelsberoende"
T. Mjörndal m.fl., "Adverse drug reactions as a cause for admission to a clinic of internal medicine"
KILEN, "Consumer Reports on Medicines Policy and Practice"
KILEN-Konsumentinstitutet Läkemedel och Hälsa
Kammakargatan 7
S-111 40 STOCKHOLM
Tel: 08 696 01 00
Fax: 08 696 01 10
E-post: [email protected]
Hemsida: kilen.org
KILEN
Konsumentinstitutet Läkemedel och Hälsa
Yttrande rörande
"Den nya läkemedelsförmånen SOU 2000:86
Stockholm 2001 02 04
|