Utskriftsvänligt

Ändrad 2007-02-01

/Denna artikel skickades till Expressens debattsida 10 december 2006. Ej publicerad./

”Friskare äldre med färre piller”, ”Många blir sjuka av läkemedel”, det är bara två rubriker den senaste tiden. Artiklarna handlar om ett växande problem i vård och omsorg: att sjuka människor ofta blir sjukare av sina mediciner. (Dagens Samhälle nr 38, 7/12, -06 och Dagens Nyheter 30/11 -06)

Läkemedel har av tradition provats ett och ett i taget på friska unga människor, medan de sedan används främst av sjuka äldre, som äter fem eller femton sorter åt gången. Prövningarna görs företrädesvis på unga män, medan de sjuka till största delen är gamla kvinnor. Inget läkemedel är prövat på människor över 65, ej heller i kombination med andra läkemedel. Läkemedel prövas inte på barn, som ändå får medicin när de är sjuka.

I praktiken innebär detta att befolkningen utgör en jättelik försöksgrupp för läkemedelsindustrin. I många fall går det bra! All medicin är inte av ondo. Men rapporteringen om oönskade biverkningar fungerar dåligt och de onödiga kostnaderna blir enorma. Mer än var fjärde patient på Karolinska sjukhuset har enligt en ny studie skador som beror på deras läkemedel, och dessa patienter kräver i genomsnitt åtta dagars sjukhusvård, mot två dagar för ”vanliga” sjuklingar.

Läkarkåren har lite tid för att tala med patienterna. Att skriva ut recept går fort, alltså lämnar många doktorn med ett eller flera recept. Den som får besvär av sina läkemedel har oftast svårt att få doktorn att lyssna, men fram till förra året var det endast läkare som fick lämna rapporter om biverkningar till Läkemedelsverket.

Under trettio år har patientrapporter om problem med läkemedel tagits emot av Konsumentinstitutet Kilen i Stockholm, som byggt upp en unik databas om biverkningar ur ett patientperspektiv. Kilen har också hjälpt tusentals människor att komma loss ur läkemedelsberoende. Kilens personal är tre eldsjälar, som arbetar med rådgivning, information, konferenser, upplysning i alla former. Genom den nära kontakten med patienterna kan de tidigt fånga upp biverkningar av nya läkemedel, som läkemedelsindustrin av förklarliga skäl är mindre intresserade av att informera om.

Under den socialdemokratiska regeringen hade Kilen statliga anslag, som det inte rådde någon partipolitisk oenighet om. Företrädare för alla partier, även den borgerliga alliansen, stödde verksamheten. För 2007 hade Kilen äskat 4 miljoner koronor för verksamheten och 5 miljoner till fortsatt utveckling av den unika databasen med patientrapporterade biverkningar.

Kilen står för allt det som den borgerliga alliansen hyllade före valet: det enskilda initiativet, patientperspektivet på vården, dessutom entreprenörsanda och extremt hög aktivitet, där verksamhetens omfattning kan redovisas i detalj. Hur mycket pengar blev då anslaget för 2007? Det blev noll kronor.

Kilen sveps nu med i den allmänna nedläggningsvågen, trots att detta torde vara en av de verksamheter som ger mest utbyte per insatt krona. För mig var regeringens beslut obegripligt, tills jag fick veta att socialdepartementets plan är att Läkemedelsverket ska överta Kilens databas. En nyckelperson som på arbetstid ägnat sig åt att per e-post motarbeta Kilen är professor Björn Bermann på Läkemedelsverket. Ska hans förtalskampanj sluta med att regeringen hjälper Läkemedelsverket att lägga beslag på en ideellt uppbyggd patientdatabas?

Läkemedelsverket ska vara en opartisk granskningsmyndighet. Så fungerar det säkert för det mesta, men opartiskheten kommer alltid att ifrågasättas, eftersom verket finansieras med avgifter från den industri som ska granskas. Jag har förstått att Kilens motståndare tror att Kilen är emot läkemedel. Så är det inte. Kilen är emot läkemedelsskador och skadligt läkemedelsberoende.

Sådant ska man vända sig till sin vårdcentral med, enligt socialminister Göran Hägglund. Men om de som lider fick hjälp skulle inte var fjärde patient ligga på sjukhus för läkemedelsskador. Eftersom det rör sig om den mest vårdkrävande fjärdedelen står det klart att samhället kan spara enorma belopp på att människor får hjälp med dessa negativa läkemedelseffekter.

Alla som arbetar med den utgångspunkten möter motstånd, det rapporteras senast från den nya läkarmottagning i Eksjö där äldre får hjälp att ta bort onödiga läkemedel. ”Motstånd finns på alla nivåer, allt från anhöriga, via läkarkollektivet till läkemedelsindustrin. - Vi kämpar i motvind. Det är hel process som gör att läkemedel efterfrågas mer och mer, säger Sören Hansen”, läkare i det projekt som visat att 30 procent av läkemedlen kunde plockas bort ”utan att det hade någon medicinsk betydelse. Och patienterna kände sig bättre.” (Dagens Samhälle, nr 38)

En lekman skulle påstå att det är av medicinsk betydelse att patienterna känner sig bättre, men här ska jag inte märka ord. Utan bara ställa två frågor: Varför vill den nya regeringen inte spara miljardbelopp genom att systematiskt arbeta enligt dessa riktlinjer? Varför vill man i stället krossa det lilla, effektiva och mycket billiga konsumentinstitutet Kilen, som har längre erfarenhet än någon annan i Sverige av sådant arbete?



Åsa Moberg