Läkemedelsskador och ansvar
Svar på frågor från Kilen
1. Hur många skadas av läkemedel per år i Sverige
Ingen har svaret på denna fråga. Vi har en någorlunda god uppfattning om hur vanliga biverkningar och förgiftningar är inom den slutna vården, men hur många som drabbas av biverkningar i öppenvård är mer eller mindre okänt.
2. Vem ansvar för undersökning, uppföljning, åtgärder?
Ansvaret är delat mellan främst patient, hälsovårdspersonal, läkemedelsproducent och läkemedelskontrollmyndighet.
3. Hur ser din organisations uppdrag ut?
Uppsala Monitoring Centre (UMC) har i uppdrag att leda och samordna WHO:s program för rapportering av läkemedelsbiverkningar. F.n deltar ett 70-tal länder i detta program. Bland UMC:s uppgifter ingår att upprätthålla en databas med biverkningsrapporter från deltagande länder, tillhandahålla information, stöd och utbildning inom biverkningsområdet samt utveckla nya metoder för att identifiera och studera biverkningar.
4. Varifrån kommer uppdraget?
Ursprungligen från WHO. WHO har tecknat ett avtal med svenska regeringen som bildat den stiftelsen WHO Collaborating Centre for International Drug Monitoring (the Uppsala Monitoring Centre) som driver WHO-programmet.
5. Vad gör din organisation rent faktiskt på området
Se punkt 3 ovan. UMC har 25 anställda som arbetar med olika aspekter av WHO:s biverkningsbevakningsprogram. Vår årsberättelse ger alla detaljer.
6. Hur är det för de drabbade? Får de hjälp? Hur? Ersättning?
Drabbade av biverkningar får hjälp i samma utsträckning som andra sjukdomsdrabbade. De som drabbas av de mest allvarliga biverkningarna hamnar på sjukhus om de inte redan befinner sig där och får där den vård symptomen kräver. Allmänt finns dock en ofullständig kunskap inom sjukvården om diagnos och behandling av läkemedelsframkallade skador. Ekonomisk ersättning för läkemedelsbiverkan lämnas endast för fall som omfattas av läkemedelsskadeförsäkringen. Detta begränsade system för ekonomisk ersättning utnyttjas inte fullt ut.
7. Hur bör det förebyggande arbetet utformas?
Aktiviteter krävs på många olika nivåer:
" förfinade metoder för att tidigt upptäcka och studera nya biverkningar och förhindra att patienter onödigtvis drabbas. Detta kräver ökad medverkan från patienter, sjuksköter skor, farmacevter, läkare m.fl. Däärutöver krävs bättre registerhållning på patientnivå för att kunna studera långtidseffekter.
" utökad utbildning på grundnivå av all häsovårdspersonal om god läkemedelsanvänd ning. En stor andel av biverkningarna skulle kunna undvikas t.ex genom försiktigare läkemedelsdosering och bättre hänsynstagande till patientens individuella särart
" fortbildning för hälsovårdspersonal, oberoende av producentintressen
" tillgång till bra oberoende läkemedelsinformationscentraler (vilket vi har)
" utbildning av allmänhet och patienter om rationell läkemedelsanvändning.
8. Vad bör göras åt de problem och missförhållanden som råder idag?
Svaret anknyter till det på föregående fråga.
" den kunskap vi specialister har om biverkningar måste mycket snabbare och effektivare förmedlas till dem som behöver kunskapen t.ex. förskrivare, farmacevter, annan vård personal samt patienter
" det är hög tid att också i Sverige involvera flera grupper i samhället än läkare och tandläkare i sökandet efter okända biverkningar. Sjuksköterskor, farmacevter och pati enter måste självfallet ges möjlighet att förmedla sina misstankar och observationer om vi på ett seriöst sätt vill veta var problemen finns.
" register som möjliggör forskning kring långtidseffekter av läkemedelsanvändning måste skapas, t.ex. av den typ som nyligen föreslagits av Socialstyrelsen. Med de metoder som står till buds i Sverige idag står vi tomhänta vad gäller studiet av långtidseffekter.
" bättre utbildning i praktisk läkemedelsanvändning för främst läkare och farmacevter både på grundnivå och som fortbildning av den praktiserande yrkeskåren
2001-10-08
Sten Olsson
Head, External Affairs
the Uppsala Monitoring Centre
Stora Torget 3
S-753 20 Uppsala
tel. 018-656060
fax. 018-656080
e-mail [email protected]
www.who-umc.org